söndag 17 juni 2012

Detta händer börssommaren 2012

Detta händer börssommaren 2012

Sommaren 2012 ser ut att nyhetsmässigt bli ekonomiskt och politiskt ”het” med hjälp av eurokrisen och en del oroande konjunktursignaler från Kina och USA. Eurokrisens fokus (bortom det grekiska parlamentsvalet) kommer att ligga på bl a följande frågor.

I viss mån är det ett förutsägbart problemförlopp på både euronivå och global nivå som spelas upp framför våra ögon. Vi går från den finansiella krisens utbrott 2007 via den ekonomiska krisen till de stora politiska utmaningarna.

Bland alla dessa problem finns även ljusglimtar. Kinas ekonomi visar visserligen tecken på inbromsning, men handlingsutrymmet är stort för att åstadkomma en god tillväxt de närmaste åren. Kina kan därmed ge stabilitet till världsekonomin liksom USA, vars återhämtning fortsätter om än i små steg. Dessutom finns en tillväxtkraft i företagens starka balansräkningar och fortsatt låga räntor kan ge en investeringsdriven tillväxt.

1. G20-mötet den 18-19 juni blir viktigt för att diskutera en plan för att kunna hantera ett eventuellt grekiskt euroutträde och det i dag kanske för många helt otänkbara: eurons möjliga försvinnande och effekterna av detta.
2. EU-toppmötet den 28-29 juni (som generellt sett väntas leverera ett tunt utfall) kan ta beslut bl a om att utöka insatskapitalet i Europeiska investeringsbanken EIB. Tillsammans med EU:s strukturfonder är detta verktygen som kan sparka igång en investeringsdriven tillväxtkraft i Europa tillsammans med den privata sektorn.

3. Bankunionens framtid (oklart vad som exakt ligger i begreppet) är osäker och konkreta beslut lär dröja. Tanken kring t ex en gemensam insättningsgaranti och centraliserad tillsyn för systemviktiga institut är intressant och kan i viss mån ses som ett substitut till att behöva införa tillväxthämmande kapitalkontroller/regleringar för att stoppa de destabiliserande kapitalflödena som nu drabbar bl a Grekland och Spanien. Men insättningsgarantins kraft kan bara backas upp av euroländernas kollektiva statsfinansiella styrka vilket indirekt förutsätter fiskal/politisk union.

4. Portugal och Irland väntas ansöka om skuldstöd, d v s förhandla fram mer gynnsamma ränte- och amorteringsvillkor på existerande nödlån. Portugal, tillsammans med Cypern, är just nu de mest sannolika kandidaterna att stå på tur, efter Grekland, för en skuldrekonstruktion.

6. Samarbetet mellan Tyskland och Frankrike synas i sömmarna. Angela Merkels frihetsgrader begränsas av förbundsdagsvalet om ett år. Merkels ”testballonger” kring behovet att utveckla eurosamarbetet mot en politisk union – och diskussionen kring vad Tyskland får i utbyte mot att landets balansräkning garanterar euron – ställs mot François Hollandes försök till balans mellan å ena sidan gillande av kollektivismen och förlustspridning och å andra si-dan viljan att behålla nationell bestämmanderätt.

5. ECB står under politiskt tryck att göra mer för att hjälpa krisländerna, men banken väntas hålla emot. Stödlånet till Spanien har i praktiken stärkt ECB och visat att solvensproblem inte ska hanteras av en centralbank utan av staten/stater. Bekräftelsen gör det lättare för ECB att nu sänka räntan från dagens nivå på 1,00 procent. Å andra sidan lär effekten blir begränsad eftersom marknadsräntorna redan ligger lägre. ECB:s tillväxtbidrag blir istället att tolka sitt inflationsmål lite mer flexibelt och därmed bekräfta att ränta ligger lågt länge och att man ställer upp med likviditet om så skulle behövas.

7. Italien kan undvika att bli det femte eurolandet som söker finansiellt stöd. Italiens ekonomi har en underliggande om än svag tillväxtkraft och brottas också med strukturella problem. Dess internationella nettoskuld är ganska låg. Under förutsättning att regeringen Monti orkar hålla emot och att det finns politisk uthållighet så ska inte Italien behöva bli det sista I:et i begreppet PIIGS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar