onsdag 1 oktober 2014

REVOLT/ Marx: Alienationsteorin - Studenter Mot Rasism

REVOLT/ Marx: Alienationsteorin - Studenter Mot Rasism



By Studenter Mot Rasism January 29, 2014 REVOLT

 





Marx alienationsteori
hör närmast till den psykologiska ramen av marxismen, men alla Marx
teorier vilar på hur ekonomin påverkar människor och kan anpassas till
det moderna samhället. De ekonomiska och sociala förhållandena bildar
människors tankar och medvetenhet. Alienation blir då ett psykologiskt
stadium som orsakas av vårt ekonomiska system. En viktigt faktum att ha i
tanken när man läser om alientations-teorin är att Marx skrev väldigt
mycket om detta när han var ung och lade i fokus på sina filosofiska
teorier. Med tiden blev Marx mer och mer den som ger människan verktygen
för klasskamp. Alienationen har många ansikten. Vi alieneras från
familjen, kulturen, naturen, varandra, samhället mm. I  detta artikel
kommer vi mest gå in på grunden av detta, hur vi alieneras från det
ekonomiska systemet och beslutsprocesser.




Så vad betyder ordet Alienation? Alien- som man
förklarar utomjordingar på engelska, betyder att något är utanför, något
främmande. När vi upplever alienation känner vi oss frånkopplade. Det
är en känsla av att inte bry sig, att bli utnyttjad. Kanske som att vara
i en bil eller maskin vars mål och funktion inte går att styra. Detta
teori har haft stort inflytande på modernismen. Författaren Franz Kafkas
stora verk ”Förvandlingen” och ”Processen” tolkar även denna känsla.




Företag som Adidas och Nike skapar
inte enbart skor. De skapar även känslor och tankar hos sina arbetare.
Snabbmatsrestauranger lagar inte enbart snabbmat, de bildar även
alienation hos sina anställda. Alienationen introduceras oundvikligt i
det kapitalistiska kulturen, som man tydligt kan se i dagens media,
musik och filmer som propagerar för konsumtion och individualism.
Eftersom arbetaren inte får en personlig koppling till det den
producerar vill företagen istället ge konsumenten en bild av att det
finns något personligt i det man köper, som till exempel i en (I)-phone.
På det sättet vill kapitalismen motverka känslan av alienation hos
arbetare och produkter. Genom reklam vill företagen skapa en illusion av
att man kan få en personlig relation till produkter andra har
producerat.




När du arbetar blir du alienerad från resultatet av
ditt arbete. I det kapitalistiska ekonomisystemet kliver vi upp för att
åka till jobbet på morgonen. Ibland tar resan flera timmar, eller ännu
längre på grund av signalfel eller att SL skyller ifrån sig på vädret.
Resten av dagen ska du använda din kropp och hjärna för att skapa en
produkt. Vissa får sy skor i någon förfallen fabrik, andra baka pizzor,
vissa programmerar, andra byter blöjor, osv. I slutet av dagen så kanske
du får betalt på ditt konto om det är löning, och får höra ”Tack så
mycket, här är dina pengar. Vi syns på måndag”. Men du som arbetare kan
inte ta hem frukten av ditt arbete. Vad skulle hända om arbetaren skulle
bestämma sig för att ta hem skorna, pizzorna eller mjukvarorna man har
slitit med hela dagen på jobbet? Polisen skulle komma efter dig. Det är
så arbete fungerar i det kapitalistiska samhället.


Arbetaren måste lämna kvar sitt arbete på
arbetsplatsen, som tillhör en ägare. Inget av det man som arbetare
producerar tillhör en själv. Det tillhör en annan, som inte lade ner tid
och arbete på att skapa produkten. Möjligtvis inte ens sett den och
kommer att sälja den utan att ens röra vid den. Det är kapitalisten.
Chefen, bolagsstyret, direktörerna, beroende på vad det är för
arbetsplats. De lägger ner en bit av de pengar de äger, som andra
saknar, pengar som inte cirkulerar i samhället, för att roffa åt sig mer
pengar. Med ditt arbete. Ibland går det längre än så och arbetsgivaren
kräver att ha kontroll över din personlighet: att du ska vara på ett
visst sätt för att behålla ett jobb. Allt du äger i kapitalistiska
produktionssystemet som arbetare är din egen arbetskraft och dina
egenskaper. Det enda du kan försörja dig på blir du tvungen att hyra ut
till en kapitalist i sitt syfte att utöka sina vinster.




Om du skriver en dikt, komponerar en låt, bygger en
gitarr, målar en tavla, odlar din trägård, renoverar eller piffar upp
ditt hus, lagar god mat åt dig själv och vänner så har det gjorts för
ditt eget nöjes skull. Om du har gjort något som detta så vet du att när
man använder kroppen och hjärnan för att skapa något så bildas en
speciell koppling till saken du just skapat. Du har tagit tillvara på
dina kunskaper och upplevt glädjen att skapa något.


En liknande känsla skulle uppstå om arbetare skulle
ha kontroll av sina arbetsplatser, glädjen att skapa någonting
tillsammans. Att ha kontroll skulle innebära att du gemensamt styr över
din arbetsplats med dina kollegor och andra arbetsplatser, som också
blir kollegor då ni inte behöver konkurrera ut varandra, ni samarbetar
och planerar vad som behövs i samhället. Privat egendom idag innebär att
kapitalister får äga alla viktiga element i samhället: industrier,
infrastrukturen och välfärden eftersom arbetare inte får äga något. Med
ett kollektivt ägande av det sistnämnda skulle vi genom demokratiska
samarbetande råd som bildas kring olika sektorer kunna planera vad som
behövs produceras och hur överskottet skulle användas. Att
vidareutveckla produkter, få Afrika och svältande delar av världen på
fötter, rädda miljön, forskning eller vad som helst du kan tänka dig,
skulle gå igenom en demokratisk process som inkluderar hela samhället.
Detta skulle leda till att hela samhället
demokratiseras.Arbetarrepresentanter som röstas fram kan alltid röstas
bort av arbetare. Medborgarna kan då bidra med mer än arbetskraft och
konsumtion utan med kollektiva beslut som som berör samhällets
produktion och bygge, vilket inte sker när man enbart röstar var fjärde
år i dagens demokrati. Samhället blir då socialistiskt och demokratiskt.
Inget att likna Stalinistiska diktaturerna i öst som inte tillät
arbetare ha något inflytande underifrån och själva blev en härskande
elit genom att brutalt tysta ner allt motstånd, inte minst socialister.




Har du känt någon gång, när du lämnat in ett
skriftligt arbete i skolan, att lärarens kritik på det du skriver kan
känns som en personlig attack? Det är eftersom det finns en stark
koppling mellan dig själv och frukten av ditt arbete. Människor bryr sig
mycket mindre om arbete de gör som betalt jobb som de inte har kontroll
över, i jämförelse med arbete de gör för nöjes skull eller i ett
viktigt syfte. Varför är det så? Varför känner man så starka känslor
till en dikt man skrivit åt någon man gillar medan man knappt kan förmå
sig att bry sig om pappersarbete på jobbet? Nej, det är inte så kul att
sitta och vrida och vända på blad på arbetsförmedlingen. Du kanske till
och med märkt om du varit där, att de inte särskilt bryr sig om sitt
arbete. Inte bara för att det är så gott som omöjligt för
arbetsförmedlingen göra något åt den nuvarande tjugofemprocentiga
ungdomsarbetslösheten, så är alienation är en av anledningarna. I
kapitalistiska systemet blir vi alienerade från inflytandet och
produkterna av vår arbete. Därför bryr vi oss sällan om dem, vi kan ju
ändå inte påverka det. Samtidigt tyder köerna på arbetsförmedlingen att
det är ett fel i systemet. ”Arbetslösa lever med ständiga hotet om
utanförskap. Förlusten av trygghet, mening och identitet. Inte för att
detta med att inte utföra arbete mot betalning i form av lön måste
innebära sådana förluster. Men det gör oftast det i ett samhälle byggt
kring lönearbete. I en ekonomi byggd kring varor.”- skriver Nina Björk i
boken ”Lyckliga i alla sina dagar”.


Idag är inte standardarbetaren en person som sysslar
med fysiskt arbete genom att producera varor utan personer inom
tjänstesektorn som arbetar med att sälja service. Då blir det mer
komplicerad. Man arbetar med människor under penningsförhållanden. Sådan
arbete innebär att man istället för att sälja arbetskraft i form av
rörelser säljer sin personlighet i form av t.ex ett påklistrat leende
eller säljer sin omsorg, ifall arbetet utförs kommersiellt som det
oftast gör. Dina känslor är till salu. Flygvärdinnor, butikspersonal,
kedjerestauranger kräver ditt glädje som arbetskraft redan i CV:n. När
glädje saluförs går något större förlorat. Man alieneras från sina
känslor 8 timmar om dagen. Inom IP och reklamsektor ska man marknadsföra
andras tankar och produkter istället för sina egna. Man har ingen
inflyttande. Sådan är klassamhället, där en liten skikt med kapital
sätter agendan för alla andras vardag.





Som arbetare vill vi göra bra nog för att behålla
jobbet och slippa tjafsa med chefen, men vi får sällan någon speciell
personlig förbindelse till jobbet eftersom arbetaren där endast säljer
sin arbetskraft. Cheferna, alltså kapitalisterna, äger allt som kan
producera och produceras, de så kallade produktionsmedlen, och allt blir
därav opersonligt på arbetsplatsen. Under arbetsdagen äger de till och
med arbetskraften som de kan beodra till att göra vilka uppgifter som
helst. Vi alieneras återigen från vårt arbete. Vi alieneras från våra
medarbetare då vi istället för kollegor blir konkurrenter om att behålla
jobbet, vilket bidrar till en rasistiskt och sexistiskt utveckling på
arbetslivet där en privilegierad grupp, vita mannen, försöker behålla
sin privilegierad position när allt går åt skogen.




 Det är inte bara arbetsplatsen som blir opersonlig,
utan alienationen tar olika former, familjen blir ett
penningförhållande och relationen till våra kollegor och medmänniskor
blir substanslös, på grund av dehumaniseringen av vår vardag. Detta är
enbart en av Marx teorier som förklarar och studerar borgarnas
inflytande i vår värld genom sitt ekonomiska system, kapitalismen.
”Bourgeoisien har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten,
skådespelaren och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.
Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet dess rörande-sentimentala
slöja och återfört det till ett rent penningförhållande.” förklarar Marx
på Kommunistiska manifestet.




Vi förväntar inte oss själva heller att få någon
vidare koppling till vår arbete eller samhälle. För de flesta är det
otänkbart att skapa saker utanför kapitalismens ramar, eftersom de
kapitalistiska produktionsförhållandena introducerar sig själva i våra
liv som något normalt, så som det ska vara, så som det alltid har varit.
För de flesta är det till och med otänkbar att ha ett jobb att
personligen gilla och bry sig om. Det finns ett ordspråk: ”En fisk inser
inte att den är i vatten eftersom den alltid bott under vattnet”. Samma
gäller för mänskligheten under kapitalismen. Vi ser alienation som
något vanligt eftersom vi har levt hela våra liv under kapitalismen. Vi
märker inte ens att den finns för att det är allt vi vet. Filosofen
Slavoj Zizek ger en annan vinkel i frågan om varför vi tillåter oss
själva att leva under makthavarnas lag och villkor i deras intresse. Han
menar att makt har ändrat karaktär. Från yttre till inre. Från tvingad
till internaliserad. Makthavarna tvingar inte sina lagar på människor
med våld, utan psykiskt. Istället för att säga till arbetare att de inte
bryr sig riktigt, att arbetare måste jobba, uppföra sig väl och lydig
för att upprätthålla det här systemet för att det är plikten, så
övertygas vi att vilja jobba med att upprätthålla det här systemet. Du
kan välja att vara arbetslös och hamna i fattigdom och utanförskap eller
ta ett jobb. Vad skulle du vilja?




Alienationen är oundviklig inom kapitalismen, det är
en produkt av vår ekonomi. Som den skapar knäckebröd och tvättmaskiner
skapar den en djup alienation. Vi offrar flera år av vårt liv för att
slita på ett jobb vi inte bryr oss om där vi gör grejer vi inte vill
göra för att tjäna pengar åt någon annan eftersom det är vad vårt
nuvarande ekonomiska system kräver. Och utan det kollapsar den. Det är
en av anledningarna till att generalstrejker och dess organisering som
trappar upp det politiska medvetenheten hos arbetarklassen. Det är ett
av de första stegen till kapitalismens störtande och arbetarnas
befrielse, genom att vi på ett demokratiskt sätt kan kontrollera våra
arbetsplatser och få äga det vi sliter för.




Studenter kan känna en vis känsla av frihet eftersom
vi väljer vad vi ska utbilda oss till.  Men vi kan inte undankomma att
försörja oss genom att arbeta deltid och det vi studerar är förberedelse
till jobb under de alienerade villkoren. Förberedelse till jobb är ett
jobb och vist borde man då få betalt, inte behöva skuldsätta sig och
jobba deltid. Hur ska vi hinna med att vara med i en demokratisk process
med så mycket tid som går åt andras vinster? Det finns inga
demokratiska strukturer kring vad utbildningen ska bestå av och hur
utbildningssystemet ska fungera. Studenter och lärare har lite att säga
till om och hinner inte med. Politiker drar beslut över våra huvud, som
vi såg med förslaget att privatisera universiteten. Men detta besvaras
av kamp och studentorganisering som vi kan se med gruppen “Ockupera
universitet” och Studenter mot rasisms deltagande i Folkkampanj för
gemensam välfärd.




Vi är inte varor eller maskiner, vi är människor. Vi tänker, vi vill och vi organiserar oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar