torsdag 30 oktober 2014

Varför smarta människor blir deprimerade, och vad du kan göra åt det | IHM Business School

Varför smarta människor blir deprimerade, och vad du kan göra åt det | IHM Business School

Henrik Mårtensson

Rådgivare
i strategi- och processfrågor, som hjälper företag att bli lönsammare,
men också att bli roligare arbetsplatser. Jag har en vetenskaplig
grundsyn och arbetar mycket med Systemtänkande. Föreläsare och
författare till böckerna ”Tempo!” och ”LESS!”
 
Den här artikeln var mycket svår att skriva. Om du föredrar att läsa lätta saker om lätta ämnen, bör du skippa att läsa den.




När Robin Williams begick självmord nyligen var det många som skrev
om det. Spekulationerna om varför en av världens mest begåvade komiker
tog livet av sig har varierat från "feghet", ett mindre lyckat uttalande
av ett nyhetsankare, till depression, orsakad bland annat av att Robin
Williams hade diagnosticerats med Parkinsons. "Depression är en sjukdom"
skriver många välmenande människor, och "vi måste börja tala om det".




Det är faktiskt bara rätt till hälften. Depression är ingen sjukdom!
Depression är en samling symptom. Däremot är det rätt att vi måste börja
tala om det.




Depression kan ha många orsaker, till exempel rent fysiska skador på
hjärnan, och genetisk disposition för depression. Den typen av
depression kan behandlas med terapi och medicin. Det finns en tredje
orsak. En orsak som är så tabu att inte ens de som säger att de vill
prata om depression, vill prata om just den.





Det är en typ av depression som drabbar mycket talangfulla och
intelligenta människor. Högintelligenta människor är ofta deprimerade,
men det finns undersökningar som visar att de begår självmord mer sällan
än människor med lägre IQ. En möjlig förklaring är att intelligenta
människor oftare kan hitta konkreta, fungerande lösningar på desperata
problem. De är mer introspektiva och kan övervaka och förstå sina egna
känslomässiga reaktioner på ett sätt som de flesta människor inte kan.
Ytterligare en förklaring är att smarta människor ofta har smarta
vänner. De kan uttrycka sina känslor, och har vänner som förstår vad de
menar. Det skapar säkerhetsventiler som inte alla människor har.





Men, om smarta människor egentligen är mer än genomsnittligt
motståndskraftiga mot depression, vad är det då som gör att de ofta blir
deprimerade? Vad kan man göra åt det som chef?




Låt oss börja med att försöka sätta oss in i hur det är att vara
smart. Jag pratar inte bara om riktiga genier här, utan om människor med
en IQ på ca 120 och uppåt.




Den genomsnittliga IQ-nivån är 100. En person med en IQ på 120 ligger
i de översta fem procenten, men, vi har alla en benägenhet att använda
oss själva som måttstock. En smart person ser ofta sig själv som fullt
normal. För den högintelligente är det normalbegåvade som ser väldigt
konstiga ut: Ogillar att tänka, har problem med enkel matematik, kan
inte konstruera logiska modeller, förstår inte elementär statistik, kan
inte tänka kritiskt, bygger aldrig upp någon högre kompetensnivå på
någonting, är inte nyfikna, har ingen uthållighet när det gäller att
lära sig saker…




För att illustrera skillnaden: Många människor fotograferar vad de
äter och lägger upp bilderna på Facebook. Det brukar se rätt vidrigt ut.
Jag har aldrig riktigt förstått varför man gör så, men jag tänkte i
alla fall prova. Om jag gjorde det själv, kanske jag skulle förstå lite
bättre.




Att bara ta en bild var förstås för tråkigt, så för att göra det lite
intressantare satte jag upp en utmaning för mig själv: Gör ett kort
matlagningsprogram. Spela in och redigera alltihop med en iPad, bara för
att se om det går. För att göra det till en extra utmaning, spela in
både en svensk och en engelsk version samtidigt. Hur det gick? Jotack,
helt ok för en amatörvideo. Om du vill se ett program om hur man lagar
Paccheri med köttfärssås, hör av dig i kommentarerna, så postar jag en
länk.




Poängen är att högpresterande individer anstränger sig mer, nästan
vad det än gäller. Andra gillar ofta resultatet, men de vill inte vara
med i processen.




Innebär det arbete en högpresterande person gör att andra måste ändra
något i sitt sätt att arbeta, blir reaktionen ofta sur: "Så har vi
aldrig gjort förut." Ofta ändrar man tillbaka till det gamla sättet att
göra saker, hur dåligt det gamla sättet än var.

 

Ladda ner din CV, försök vara mer som andra, sluta fantisera, gör som du
blir tillsagd (hur dumt det än är)…


Har du sett filmen Dum och Dummare? Föreställ dig att du lever i en
värld där 19 av 20 personer du möter är som huvudpersonerna i den
filmen.




Det är inte kul att leva i en sådan värld! För många människor är hög
intelligens en förbannelse, en plåga som gör att man aldrig kan passa
in, inte skrattar åt samma saker som andra, inte är överens med andra,
inte kan sitta och småsnacka med andra på partyn… Man blir obekväm
därför att man gör sig besväret att förstå varför, när de flesta bara
accepterar vad som är.




En normal hjärna är designad för att spara energi. När de främre
pannloberna aktiveras, aktiveras också hjärnans smärtcentrum. Det är
därför många människor tycker det är obehagligt att lösa matteproblem.
Det är också därför många människor tycker att det är obehagligt att
tala med intelligenta personer. Det är svårt att följa logiken, att
utvärdera fakta och se samband.




För smarta människor är det inte så kul heller. Det är inte roligt
att lägga fram en logisk tankegång, och se ansiktet på den man pratar
med förvridas i en smärtfylld grimas. Ännu värre när det är vänner,
släktingar och arbetskamrater.


Så, man lär sig. Man lär sig att dölja vad man tänker, alltid hålla
masken. Aldrig släppa garden på jobbet, bland släktingar, när man är ute
bland folk. Bara bland ett litet fåtal människor, de som har samma
åkomma som man själv, kan man slappna av.


En god vän sammanförde mig med en av sina vänner, som är en mycket
duktig matematiker. Min gode vän bor inte i Göteborg, men det gör
matematikern, så vi gick ut och tog en fika tillsammans. Den fikan tog
mer än åtta timmar. Vi var båda så svultna på att tala med någon, utan
att förställa sig, utan att sakta ner, utan att vara rädd för att inte
bli förstådd.




Och, märk väl, så himla smart är jag inte! Problemen är mycket värre för människor med riktigt hög intelligens.




Jag har en vän som är en brilliant programmerare. Han var tidigt i
sin karriär internationell troubleshooter på ett välkänt amerikanskt
teknikföretag, och reste överallt där man hade svårknäckta problem. Han
har fotografiskt minne, talar sju språk, är snäll och trevlig, och
gillar att jobba med andra. Han till och med dansar bra.




Tyvärr var det under många år svårt för honom att få jobb. Ingen
ville anställa honom. Andra programmerare ville inte jobba med honom.
När han berättade om det, var jag först konfunderad. Jag har själv
jobbat med honom, och parprogrammerat med honom. Han är en av de två
bästa parprogrammeringspartners jag någonsin arbetat tillsammans med. Så
varför var han illa omtyckt? Jo, för att när han är med, så är det
ingen som kan behålla några illusioner om sin egen kompetens.




Det kunde för övrigt inte jag heller. Efter att ha jobbat en dag med
honom var min hjärna som en urvriden disktrasa. Nästa dag likadant, och
nästa, och nästa…Jag älskade det! Fantastiska utmaningar, varje dag. En
av de mest lärorika och utvecklande perioderna i mitt liv. För någon med
låg självkänsla däremot, skulle det varit knäckande.




Tyvärr gick det inte att få jobb i Sverige. Till slut flyttade han utomlands för att få ett arbete.


Jag sökte en gång jobb på ett stort svenskt företag. Som en del av
proceduren blev jag intelligenstestad tillsammans med en massa andra
sökande. Efteråt kom två av testarna och tog mig åt sidan. En av dem
frågade:




"Har du någon aning om hur intelligent du är?"


"Nej," svarade jag. Jag var rejält förkyld, det dunkade i huvudet, näsan rann, och jag kände mig allt annat än smart.




Jag fick efter en tid veta att jag inte blivit antagen. Jag antog att
man letat efter smartare personer än mig, men ungefär ett år senare
pratade jag med en rekryterare som kände väl till både testerna och
företaget:


"Testerna används för att sålla bort personer med för hög intelligens och initiativförmåga," sade han.


Man ville helt enkelt inte ha alltför smarta personer bland de
anställda. För stor risk att de kommer med egna idéer. Märk, att detta
var ett teknikföretag.




Intelligenstestet var många år sedan, men jag stötte nyligen på ett
annat "kunskapsföretag" som sållar bort människor med hög kunskapsnivå.
När man anställer chefer sållar man bort sökande med kunskaper i Demings
kunskapsmodell: Systemtänkande, psykologi, variationslära, och
kunskapslära.


Sållar bort! Det är som att söka efter författare och bara anställa analfabeter.




Jag inser att det inte är något direkt mål att ha okunniga chefer,
det är bara det att de som sköter anställningar inte har någon
kunskapsmodell att matcha sökande mot. (Jodå, jag har kollat, det finns
inte någon annan kunskapsmodell heller. Det är verkligen "ingen
kunskapsmodell".) När de stöter på ord de inte känner till, som
"systemtänkande", blir reaktionen negativ.




Det är inte konstigt att intelligenta människor ofta blir
desillusionerade och deprimerade. Man kastar sig ut i arbetslivet för
att göra en insats, hjälpa människor, åstadkomma någonting bra, och får
ganska hårdhänt veta att det enda som räknas är förmågan att passa in i
systemet.




De första åren är effekterna knappt märkbara, men det är lätt att
låta sig nötas ned med tiden. När man är ung tar man strid. När man blir
lite äldre lär man sig att välja vilka strider som är värda att
utkämpas. Så småningom kommer det en tid när man börjar tycka att, trots
att man har precis samma behov av att vara med och höra till som alla
andra människor, så är det bara för jobbigt. Man drar sig undan. Går ur
föreningar, tappar kontakten med vänner, och på jobbet gömmer man sig
inne på kontoret. Man kommer inte med idéer och förslag längre, för man
vet att resultatet bara blir meningslösa bråk.




Behovet av att tänka och göra saker finns kvar, men möjligheten att
få utlopp för energin förtvinar. Samtidigt blir man mer och mer
isolerad.




För några år sedan fick jag en idé: Jag kom på hur man skall sänka
energiförbrukningen i vanliga bostäder med 10-20%. Vis av hur det gått
tidigare, gjorde jag så här: Jag skrev ner idén, skrev ut den på papper,
lade den i ett kuvert, och postade brevet till mig själv. När jag fick
brevet, lade jag det i min bokhylla, och där får det ligga kvar. Jag
tänker inte göra någonting med den. För något år sedan hörde jag om ett
team i USA som jobbar på en nästan identisk idé. Jag önskar dem all
välgång.




Själv väljer jag nu enklare sätt att få utlopp för min kreativa
energi. Jag väljer saker jag kan klara på egen hand, eller med en liten
grupp intresserade vänner. Jag undviker saker som kräver att människor
utanför den innersta kretsen tänker, för det brukar gå illa.




Låter det elakt och egoistiskt? Har jag en alltför mörk människosyn?
Låt mig berätta om senaste gången jag engagerade mig i något viktigt:




Jag arbetade med riskanalys och upptäckte att en produkt på ett
företag hade ett inbyggt fel: Operatören kunde hamna i ett läge där man
måste fatta ett avgörande beslut först, och därefter fick information
som skulle vara underlag för beslutet. Olyckligtvis kunde liv hänga på
operatörens beslut. Fel beslut kunde alltså få dödlig utgång. Jag
började med att undersöka konkurrerande produkter och där var
ordningsföljden korrekt. Sen upptäckte jag att samma procedurfel fanns
inbyggt i nästa generation produkter som företaget höll på att utveckla.




Jag slog larm. Följden: Ingenting! Det var ingen som ville åtgärda
felet, för det kunde ju leda till extra administration. Underförstått:
Man kunde bli tvungen att återkalla redan sålda enheter. Det kunde också
leda till att myndigheter fick ögonen på företaget. Man ville inte ens
åtgärda felet i nästa generation av produkten, för det skulle ju vara
samma sak som att erkänna att någonting inte var bra.




Det här var inte det enda problemet på företaget som kunde leda till
dödsfall. Du kan säkert gissa vad som hände när jag försökte ta upp
sådant till diskussion.




Så, man lär sig!


Depression på grund av sådana här händelser är ingen sjukdom. Det är
bara en normal respons på situationen. När depressionen väl är där, blir
den förstås i sig ytterligare ett skäl att vara deprimerad. Den föder
sig själv. Dessutom, om självkänslan är knuten till förmågan att
prestera, vilket den ofta är, så finns den ständiga oron för att man
skall tappa förmågan att tänka klart, och att orken att göra saker
aldrig skall komma tillbaka.




Så, vad kan du som chef göra för att högintelligenta medarbetare inte skall braka ihop?


Det är faktiskt mycket enkelt: Låt dem blåsa på i motorvägsfart, även om resten av företaget tar sig fram med häst och vagn.




Inom strategi finns en mycket viktig princip, Interaktions- och Isoleringsprincipen:


Stärk kontakter med dina egna styrkor och allierade, isolera dina fiender från varandra.


Principen gäller i krig, schack, kärlek, hämnd, och affärer. Du
behöver stärka banden mellan de högpresterande människorna i din
organisation. Samtidigt måste du isolera dem från de som kan, avsiktligt
eller oavsiktligt, skada dem. Du måste alltså göra det lätt för de
högpresterande att hitta varandra, och själva organisera sig. Du måste
också skydda dem, för folk runt omkring känner sig ofta hotade.




Jag har jobbat i sådana miljöer. Vi som var anställda fick veta vilka
jobb som behövde utföras, men fick sedan själva organisera oss och
klura ut hur arbetet skulle ske på bästa sätt. Det ledde till att vi
själva började studera arbetsmetodik, organisation, köteori, psykologi,
och en mängd andra saker. Vi tillämpade sedan kunskaperna praktiskt och
lärde oss hur vi skulle arbeta så effektivt som möjligt.




Det hade aldrig varit möjligt för en chef att komma i närheten av att
organisera oss så effektivt. Vi blev ett sammansvetsat gäng. Vi drog
nytta av varandras styrkor, och hjälptes åt att eliminera svagheter.




Det var kul att gå till jobbet på morgonen, och tråkigt att gå
därifrån på kvällen. När vi var mitt uppe i projekt, brukade våra chefer
gå en runda på kvällen och beordra folk att gå hem. På fredagen
längtade man till måndag.




Ett exempel till:


När jag fick mitt första riktiga jobb, hamnade jag som programmerare
på en marknadsavdelning. Det här var ganska länge sedan, så
programmerare ansågs vara lite mystiska varelser. Inte riktigt lika
sällsynta som enhörningar, men ändå magiska. Jag var sjutton år och
visste bättre: Jag kände mig inte ett dugg magisk.




Jag hade lärt mig programmera genom att läsa programmeringsböcker på
biblioteket och skriva program på papper. Skolan jag gått på hade ett
datorrum, men elever hade inte tillträde. Som tur var fanns det en
lärare som gärna smugglade in oss som var riktigt intresserade.
Kvalificerad att göra produktutveckling var jag definitivt inte, men det
var bara att försöka ändå.




När jag träffade chefen på marknadsavdelningen för första gången,
sade han: "Jag vet ingenting om programmering, så jag tänker inte tala
om för dig hur du skall göra. Om du talar om för mig vad du behöver, så
fixar jag fram det." Sedan tog han med mig ut till en av företagets
kunder, för att jag skulle få lära mig inte bara vad som skulle byggas,
utan varför.




Helt underbart! Det tog åratal innan jag insåg att de flesta chefer inte jobbar på det sättet.


När jag sedan jobbade i projektet, fick jag jobba på i min egen takt.
Jag hade tät kontakt med hårdvaruutvecklarna, men inga onödiga bromsar.
Resultatet? Jodå! Alla var nöjda över förväntan, jobbet var klart i
tid, och det var inga buggar.




Jag har sett många företag där duktiga chefer lyckats skapa fredade
områden där kreativa människor får arbeta utan att någon härsknar till
så fort de får en idé. Tyvärr brukar de här områdena stå och falla med
enskilda chefer. De är inte en del av organisationen som sådan.




Det är också riskabelt. En bra chef får lojala medarbetare och en
toppeneffektiv organisation, men det är lätt att också få fiender.
Chefen som byggde den där effektiva organisationen jag nämnde alldeles
nyss, där man inte ville gå hem på kvällen, han förflyttades vid en
omorganisation. Något år senare slutade han.




Jag önskar att jag kunde komma med ett recept. Fem enkla steg som gör
att de människor som arbetar för dig mår bra. Tyvärr är det inte
riktigt så enkelt. Du kan göra mycket bara genom att bry dig, hjälpa
till med praktiska saker, hjälpa personen att hitta vettiga
arbetsuppgifter och koppla ihop hen med andra högpresterande. Sanningen
är dock att du behöver en stark position i din egen organisation om du
skall kunna göra det utan att riskera ditt eget jobb och din egen
karriär.




Du måste vara den sortens person som sätter etiska principer före 
driften att passa in och vara som alla andra. Då är det förstås
sannolikt att du själv är högpresterande och har egen erfarenhet av de
problem som andra högpresterande får.




Lycka till!


P.S. Glöm inte skriva i kommentarerna om du vill se hur man gör Paccheri med köttfärssås. DS.


---


Not:


Det är många som frågat efter länken till matlagningsvideon. Det är
så många kommentarer att det är svårt att de inlägg jag gjort med länkar
till videon.


Därför kommer länken här: https://www.facebook.com/video.php?v=2572665214719&set=vb.1796957830&typ...


Håll dig uppdaterad!


Vi tipsar om aktuella blogginlägg & seminarier i nyhetsbrevet IHM Update, anmäl dig här


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar