onsdag 19 november 2014

Vad händer när Riksbankens nollränta inte fungerar?

Vad händer när Riksbankens nollränta inte fungerar?

Riksbanken sänkte nyligen räntan till 0
procent i ett försök att kompensera för en under flera år misslyckad
penningpolitik. Inflationen är långt under målet och har legat där under
flera år. Vad händer om Riksbanken inte lyckas vända skutan med
räntesänkningen?

Inflationsmålet kan man tycka om vad man vill. Likaså sättet som
inflationen beräknas. Faktum kvarstår dock. Inflationsmålet är 2 procent
per år enligt den definition av inflationen som i dagsläget visar noll
och målet har inte uppnåtts under flera år. För mycket fokus på
hushållens skulder och en överskattning av företagens investeringsvilja
tillsammans med en svag utveckling i omvärlden ligger  bakom
misslyckandet.





Penningpolitiken runt åren för finanskrisen och
något år därefter kan ursäktas. Ekonomin befann sig på okänd mark. Sedan
sommaren/hösten 2012 har det dock stått klart. Inflationsmålet hade
inte uppnåtts under några år. Inflationen var på väg ner och likaså
inflationsförväntningarna. Utsikterna för stigande inflation har
dessutom hela tiden försämrats. Effekterna av finanskrisen bet sig fast
och skulle kännas under överskådlig tid. Sedan 2012 finns det egentligen
inga ursäkter för den förda penningpolitiken.





I ett försök att kompensera för ett dåligt utfört jobb har Riksbanken
under de senaste möten försökt chocka marknaden för att vända
förväntningstrenden. Det har inte fungerat hittills även om det är för
tidigt för att döma ut den senaste sänkningen helt och hållet. Den kom
dock för sent för att ge full effekt snabbt. Riksbanken har dock
konjunkturtrenden med sig så förr eller senare uppnås målet men det kan
ta tre år till dess och när målet väl har uppnåtts kan det mycket väl
vara dags för nästa cykliska lågkonjunktur. Med andra ord är det inte
osannolikt att Riksbanken behöver bli mer kreativ förr eller senare.





Vad kan Riksbanken göra om det visar sig att
nollränta inte fungerar? Faktiskt ganska mycket. Arsenallådan är inte
tom bara för att räntan har sänkts till noll. Alternativa åtgärder är
dock som mest effektiva när de som minst behövs. Problemet är som sagt
att inflationsförväntningarna är så låga att vissa åtgärder får en liten
marginalnytta. Vi kan se hur en svällande balansräkning i USA inte har
givit den respons som Federal Reserve har hoppats på. Man ska också
komma ihåg att alla okonventionella åtgärder långsiktigt kan vara
skadliga. Penningsystemet bygger trots allt på förtroende.





Här är i alla fall exempel på några penningpolitiska vapen som Riksbanken kan använda när räntesänkningar inte  längre räcker.





Räntebanan som Riksbanken kommunicerar är ett mycket
kraftfullt verktyg om det används rätt. Näst efter den faktiska räntan
är räntebanan det viktigaste verktyget eftersom ekonomi handlar mycket
om förväntningar. Tyvärr har den till stor del spelat ut sin roll med
tanke på att Riksbanken konsekvent har gjort felprognoser och
kommunicerat en felaktig räntebana. Få tar den på allvar. Förutom
Riksbanken själv som sent har förstått kraften av räntebanan och ser den
som det främsta verktyget framledes.





Minusränta har börjat diskuteras av vissa experter
som ett alternativ och visst är det ett alternativ. Ett mycket
kraftfullt och effektivt sådant. En räntesänkning från 0 procent till
-0,25% skulle säkerligen ha en större effekt än en räntesänkning från
t.ex. en procent till noll procent då det är en viktig psykologisk
markering. I teorin kan man sänka räntan ganska mycket under noll men i
praktiken är -0,25% så långt man kan gå. Mer än så skulle långsiktigt
orsaka mer skada än nytta eftersom Riksbankens utmaning härifrån är att
få pengarna att röra på sig utan att skapa misstro mot valutans
långsiktiga värde.





En annan okonventionell men enkel åtgärd vore ett tillfälligt höjt inflationsmål.
I teorin har den en liknande effekt som räntebanan men i praktiken vore
det mycket mer kraftfullt att höja inflationsmålet till 3 procent under
en övergångsperiod eftersom Riksbankens felprognoser har försvagat
räntebanans makt. Det skulle ännu tydligare markera att penningpolitiken
förblir expansiv under överskådlig tid. Med tanke på att inflationen
under lång tid har varit lägre än målet vore det inte heller helt
orimligt eller omöjligt att försvara politiskt med en tillfällig
kompensation.





Kvantitativa lättnader har bland världens andra
centralbanker varit en populär stimulans som onekligen har haft en viss
effekt men ändå med en relativt begränsad och smal nytta. I Sverige är
inte förutsättningarna för kvantitativa lättnader de bästa, om man inte
fokuserar på ett område som Riksbanken verkligen vill undvika att
fokusera på. Vi har en relativt liten obligationsmarknad. I och med att
statsskulden är låg är statsobligationsmarknaden också liten.
Företagsobligationsmarknaden är näst intill obefintlig.
Bostadsobligationsmarknaden skulle kunna vara en lämplig marknad att
stimulera av flera skäl trots att Riksbanken verkligen vill undvika
detta. För det första skulle helikopterpengarna i teorin landa på många
tak vilket ändå får anses vara syftet med penningpolitiska stimulanser.
För det andra skulle det möjliggöra att låntagarna binder sina räntor på
långa tidsperioder. Det hade man behövt kombinera med tvingande
amorteringar för alla över en viss belåningsgrad och inte enbart nya
låntagare.





Följer man den modellen leder amorteringar till ökade boendekostnader
och därmed dämpad efterfrågan. Med all säkerhet något fallande priser
också under en övergångsperiod. På sikt sänker de dock risken betydligt
för långtagarna och hela ekonomin. De ökade kostnaderna går trots allt
tillbaka till låntagarnas egna fickor och hushållens balansräkningar
stärks rejält redan efter några år. Samtidigt som låga långräntor och
långa bindningstider skapar total kostnadsförutsägbarhet för
konsumenterna vilket ger mindre konsumtionsbortfall på grund av
framtidsosäkerhet. En sådan lösning förutsätter förstås att kompetensen
och kreativiteten finns bland svenska politiker, på Finansinspektionen
och Riksbanken samt att dessa kan tala samma språk. Om det inte vore
osannolikt nog, gäller det att få de svenska bolånetagarna,
världsmästare i kortsiktighet, att binda sina räntor på långa
bindningstider.





Direkta åtgärder för att försvaga den svenska kronan
är en annan väg att gå. Det är i praktiken en av de allra sämsta
åtgärderna av de alla. Med andra ord också en av de allra mest
sannolika. Förutom att man kan uppnå samma effekt med tidigare nämnda
åtgärder som når ut ännu bredare i samhället, tenderar en direkt
kronförsvagning att kosta mer och reta upp handelspartners som själva
brottas med samma problem och inte vill importera deflation. Dessutom är
en svag krona av mindre betydelse för ekonomin idag än den historiskt
har varit det. Exportens andel av BNP har varit dalande under lång tid
och en devalveringspolitik leder i längden enbart till fattigare
befolkning och ett mindre effektivt näringsliv.





I teorin har Riksbanken många verktyg för att
motverka deflation, även fler än ovanstående. I praktiken är det dock
inte lika enkelt eftersom alla åtgärder kräver att mellanhänder gör sitt
för att pengarna ska spridas i samhället. Dessutom är utmaningen med
alla åtgärder att de inte slår lika brett i samhället eller att de är
för okonventionella för att få stöd. Riksbankens utmaning är dessutom
att den svenska ekonomin är en liten ekonomi och att marknaden per
automatik kräver en mer disciplinerad penningpolitik från Riksbanken än
från FED, ECB, BoJ eller BoE. I mångt och mycket är därför  Riksbankens
främsta vapen i kampen mot deflation hoppet att de stora centralbankerna
gör sitt jobb.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar